Offentlig skamning kommer enbart leda till att både offer och förövare cementeras i sina roller, i traumaberättelsen och övergreppen, skriver Hanna Möllås.

1 av 2

I Dagen har vi kunnat läsa om hur bild på sexualförbrytare publicerats på Facebooksidor och genererat tiotusentals delningar. Initiativet har fått berättigad kritik mot att publiceringen skadar offren ännu mer.

Offentliga handlingar från rättegångar ska hanteras med respekt. När hela bygden får se att ens pappa blivit dömd för våldtäkt, grusas kanske möjligheten att någon gång kunna få en ny och bättre kontakt med pappan igen. För alla vet.

I liknande uthängningar ligger det även ett underliggande förtäckt hot. Vissa personer kan läsa texten som en direkt uppmaning att lyncha eller utkräva hämnd oavsett om detta var publicistens avsikt eller inte.

Jag menar alltså att vi inte borde hänga ut dömda brottslingar eftersom det även skadar förövarna. För att inte bli missförstådd, jag vet att Jesus var tydlig om att det vore bättre att förövaren fick en kvarnsten runt halsen och slängdes till havets botten när den har förlett en av de minsta. Men jag ser inte detta som en uppmaning om hur vi ska hantera brottslingar.

Jag har under de sista elva åren arbetat heltid med sexologiska psykoterapeutiska samtal och möter brottsoffer och brottsverkare varje vecka. Ibland i en och samma person. Så tro mig när jag säger att jag hört det mesta som kan beskrivas kring sexuellt våld, förtryck och förnedring. Jag har många års träning och utbildning för att kunna hantera det hat som utspelar sig i terapirummet, men även inom mig, när jag hör dessa berättelser.

Mötet med den sadistiske förövaren kanske är svårast, alltså när någon verkligen vill tortera och skada en annan människa. Men min uppgift som terapeut är att hjälpa människor minska sitt lidande. Att finna vägar att nå även det mest förhärdade hjärtat, att slå sönder de mest cementerade murarna.

Bland Dagens debattartiklar finns det många engagerade berättelser kring vikten av arbetet mot sexuell förnedring. Som kyrka ska vi självklart anmäla brott, verka för att upprätthålla en rättsstat där förövare blir dömda till straff. Inte bara för att ge offren upprättelse, utan också för att på något sätt kunna nå förövaren och bryta terrorspiraler som den kan ha hamnat i.

Hos alla förövare som kommer till min mottagning finns det en stor portion skam, den visar sig inte alltid genom ånger utan ibland genom ilska mot att ha blivit påkommen. Men alla känner skam. För vissa har skammen blivit så stor att de försökt ta sitt liv.

Processen från att ha begått vidriga handlingar till att ta ansvar för dem fullt ut är oerhört smärtsam. Så precis som i mötet med offer kräver dessa terapier ett varsamt omsorgsfullt bemötande som ger patienten förtroende för att terapeuten vill den väl.

Publicering och offentlig skamning kommer enbart leda till att både offer och förövare cementeras i sina roller, i traumaberättelsen och övergreppen. För förövare försvårar, och ibland förhindrar, publicering möjligheten att den straffrättsliga påföljden får bli en väckarklocka som kan göra personen mottaglig för terapi och återanpassning till ett liv som upprättad och ansvarsfull mogen människa.

Jakobs brev talar om tungan som en eld som både kan välsigna och förbanna en medmänniska som är Guds avbild. Poängen är att även om informationen är sann, kan den skada som en lögn om det inte är uppbyggligt eller tjänar evangeliet, hur ”sant” det än är. Skulle Jakobs brev ha skrivits i dag, kanske det hade handlat om vad våra fingrar skriver, vad vi gillar och delar.

Och vad är nästa steg? Ska vi kanske sätta upp bilderna i kyrkans foajé? Eller även publicera bilder på personer som försöker hjälpa brottslingen att återintegreras i samhället efter ett förtjänat straff? Någon kanske invänder: ”Men övergrepp mot barn är det grövsta av alla brott. Den som utsätter ett barn för något sådant får skylla sig själv.” Det är ett grovt brott men vi måste klara av att tänka ”både och”.

Vi kan bekämpa orättvisor och förnedring, genom att värna om både offret och förövaren. Det finns en gudomlig och biblisk självklarhet i att stå upp för den utsatte och förödmjukade människan. Men det kan omöjligt hjälpa någon, att vi förnedrar den som förnedrat.

Så om Jesus hade haft Facebook, skulle Han ha lagt ut bilder på förövare? Skulle han visat upp rövaren på korset med namn, brott och bostadsort? Skulle han skammat Sackeus, eller kvinnan vid brunnen? När Jesus möter dessa marginaliserade människor visar han att han behöver dem. Att de kan få bjuda honom på mat och vatten. Att det finns upprättelse för hela mänskligheten. Även för mig.

Hanna Möllås, leg Barnmorska, leg Psykoterapeut, Auktoriserad specialist i klinisk sexologi