Det är oftast enkelt och relativt riskfritt att prata med sina barn om kyrkan: om hur ledarna är, hur verksamheten fungerar, om saker man gillar och ogillar med gudstjänsten. Desto svårare kan det kännas att ta upp frågor som handlar om själva tron – om Gud, Jesus och den helige Ande. Varför är det så?

Pastorn Frida Igefjord skrev förra året sin kandidatuppsats i teologi om varför så många som växt upp inom kyrkan lämnar både församlingen och tron när de blir äldre. I djupintervjuerna framträder en tydlig gemensam nämnare: avsaknaden av meningsgivande samtal i hemmet. Trots att föräldrarna varit aktiva i kyrkan – sällan missat en söndagsgudstjänst och ofta ställt upp praktiskt – pratade de nästan aldrig om Gud hemma. Tron fanns som ett tyst antagande, i kommentarer eller kritik kring kyrkan, och i bönen om kvällen, men bortsett från det – ingenting!

Anledningarna till varför man som förälder drar sig för att prata om tron med sina barn varierar givetvis. Kanske finns en osäkerhet kring att bemöta barnens frågor och funderingar, en rädsla för att blotta sina egna tvivel? Eller så vill man undvika frågor där det kan bränna till, undvika obekväm stämning.

Ett perspektiv som jag tror ställer till det för oss, är kyrkans uppdelning mellan lärare och elev – en undervisar, en tar emot. Jag minns ett skidläger där en kyrk-ovan kille envisades med att ställa frågor mitt under predikan. Flera gånger ropade han ut: ”Det där fattar inte jag, kan du förklara?” och pastorn avledde genom att säga att de kunde prata lite senare.

Jag förstår att predikan inte är rätt tillfälle att ställa tusen frågor, men jag gillade ändå vad den där killen gjorde: han sökte dialog i stället för monolog. Och just den diaologen kan vi ha hemma. Men då måste vi först släppa idén om att den vuxna främst ska vara lärare och barnet elev. Vi är ju alla medvandrare på trons väg, varje erfarenhet är viktig och tillsammans kan vi kasta oss in i trons mysterium!

Att prata om tron behöver inte heller vara så svårt som vi ofta gör det. Det finns ingen anledning att lämna walk over och sätta allt vårt hopp till att kyrkan anställer en ungdomsledare som kan sköta trosfrågorna så att vi slipper. I stället kan vi låta tron ta naturlig plats. Vi behöver inte alltid ha svar på tal eller en bibelvers redo. Det räcker med att lyssna. Kanske kan vi börja redan i kväll? Tips på fråga: Vem är Gud för dig?